Jag önskar så att jag kunde dra ut dig i ljuset, Marie-Louise, bort från apokalypsens gosiga mörker. Men kanske trivs du där bland dina vänner.

Frihet har så många ansikten men här ser jag inte ditt, Marie-Louise. Ditt ansikte guppar och lyser bland stöveltramparna och det skrämmer skiten ur mig.

Du gör mig förtvivlad, Marie-Louise, för det var inte det här du skulle göra, det var inte den heder du svor en gång.

Kommer du ihåg några av alla de löften du en gång gav, Marie-Louise? Kommer du ihåg allt du tänkte och allt det där om att vara en del av den tredje makten?

Jag ser dig gå den enklaste vägen, den redan upptrampade, stenbelagda rentav asfalterade. Du vågar inte längre se åt sidan men förstår du inte att du trampar på dig själv, Marie-Louise?

framåt framåt, Marie-Louise, trampa på i taktfast rytm och se inte åt sidan.

Men du, vi sitter här bredvid allt det stenbelagda och allt det asfalterade. Bland allt det färdiga sitter vi här och är ofärdiga. Vi luktar på blommorna, dansar på ängarna och doppar våra tår i bäcken

och vi väntar på dig, Marie-Louise.