Jag känner hur det ryser i ryggen,
jag tänker inte ljuga,
det är en av de mest smärtsamma känslor jag har haft

Jag läser ord för ord,
och försöker förstå,
varför jag lät mig själv glida ifrån så lång?

Hur kunde jag låta dig falla så djupt,
låta dig rädda mitt liv i utbyte mot smärta för dig?

Syster min, det var aldrig du som svek oss,
för det var vi som blev förblindade av det du hjälpte oss finna,
av lyckan vi borde ha bjudit in dig till.

Jag visste aldrig hur.

Det var jag som svek dig,
när det är dig jag står i skuld,
för såren som inte finns,
de som alltid ökar i takt med vintermörkret.

Jag ser dig falla ner,
och jag sitter fast här i min lycka
och mina mardrömmar.

Även jag faller, my love.

Skillnaden är att jag har skyddsnät.

Förlåt mig.

Men förlåt mig inte.

Låt oss säga att vår smärta,
vårat mörker,
går hand i hand?


För mina bortslita vingar svider
och jag ser dina vingar brinna.


Vackra du, låt oss mötas snart?
Jag saknar dina djupa ögon.
Jag saknar ditt kropps-språk.

Jag saknar dig.

Det spelar ingen roll om ditt leende är ihåligt,
eller ditt mörker skriker.
Jag vet att jag inte kan laga eller tysta.

Men jag saknar dig.