först såg man bara dimma, en gryning i dimma
om man tog ett foto såg man inte den riktiga färgen bakom dimman
jag var nästan ute på andra sidan
gick sakta sista biten

det var tyst på heden
frostvita dimman
saknad
längtan försvinna

jag trodde på riktiga kulörer
bakom chimärer och dimridåer
bakom sju olika färgade glasögon
hörde någon rösten vars klang genomljöd

man kunde inte urskilja
bara veta det var på riktigt igen
inte den där sidovärlden
jag varit i så länge

plötsligt vibrerade allt rätt
responderade som man tänkt
det borde från början
om man räknar in
tidigare mönster



vet du vad som händer när du urholkar din själ?
jag vet nu, det blir en färd
som inte är logisk i den mening
man föreställt sig
förväntat sig

den viker liksom av
utan att du vet
den viker av och går vid sidan
om livet
om döden
så som vi uppfattar dem

samtidigt gör man saker
som verkar rätt okej
först

sen ser man fotografierna
undrar vem
i helvete det där är

då slutar man
man vill tillbaka
hur jävligt det än är



hur dåligt man än mår i livet
så vill man inte gå den där vägen bredvid

är lönlöst
meningslöst

en form av köpa beteende
köpa skruvad tid

se allt genom ingenting
istället för igenom olika glas

färgade av skuld och skam
depression och livsleda

glädje och sorg
skratt

på riktigt

som tär och drar och gör ont
förbannat ont

som muskelvärk, bindsvävsvärk
benbrott
bihåleinflammation
tumör

brusten kärleksrelation



så mycket bättre
att gå

på den väg
som är klar

mörk och klar
ljus och klar

än den

utesluten
ur vår värld

genom

urholkningsfunktionen
drogen har

som tar

livet av dig levande
fast inte här

till slut

inget kvar
då

ingen ser



jag finns

lyser klar