Att skriva för mig är som när jag målar. Jag har från början ingen som helst aning vad jag ska skriva om. Eller jo, jag har en grundidé vilket när jag ritar ger sig till känna av ett par - till synes - random dragna streck. De är så random ditkladdade att till och med jag undrar vad som kommer att forma sig framför mig. Men så plötsligt ser jag möjligheter i det där slumpmässiga. Idéer dyker upp som kan kopplas samman likt en kedjereaktion, streck efter streck. Till slut, efter några minuter, så har jag insett precis vad jag vill skapa utav de där första, blurriga kluddarna.

Jag börjar då rita alltmer målmedvetet, konturerna växer fram och någonting begripligt gestaltar sig på pappret. Någonting begripligt sprunget ur någonting dunkelt. Jag blåser liv i detta någonting genom att sätta vinklar, färg och djup på det som först var en lealös biprodukt av mitt undermedvetna. Någonstans i processen så drar jag alltid penseln lite för långt, eller gör ett elefantöra lite för stort. Och det är i de "misstagen" som den sanne kreatören i mig vaknar till liv, spinner vidare på tabben som nyss gjordes och får därmed målningen att sticka ut från mängden.

För det är där i felsteget, som man inte riktigt gjorde som varken en själv eller någon annan kanske skulle ha gjort, som man börjar skapa någonting unikt. Någonting som sticker ut och som retar betraktarens intellekt och - förhoppningsvis - också väcker dess nyfikenhet.

Sedan när man börjar närma sig slutet och det mesta är klart så återstår det att piffa till detaljerna, förstärka det som bör förstärkas. Detaljer som på något sätt "knyter säcken" i det absoluta slutskedet.

Många uppfinningar upptäcktes av en slump. De föddes när det ursprungliga experimentet misslyckades. Post-it-lappar, cellofan och kardborreband är några av dessa uppfinningar. kanske inte de mest revolutionerande upptäckterna, men ändå. Penicillinet däremot, det var stort! Och en slump då upphovsmannen Alexander Fleming var aningen tankspridd av sig.

Och ALLA vet ju att det är den slumpmässiga humorn i teve-serien "Family Guy", som gör den så sjukligt rolig!

#Den här textens två första streck var "Att skriva för mig är som när jag målar". Sedan backade mitt undermedvetna upp mig. Som alltid.

##Nu påstår inte jag att jag är lika duktig på att rita som på att skriva. Långt därifrån. Men principen är likadan, även om utfallet skiljer sig markant. Lite som att jämföra en streckgubbe med Mona Lisa, ödmjukt uttryckt.