Även om jag säger mig
'vilja leva' enligt vissa normer
så gör jag inte det.

Jag kan skylla på samhället
om jag vill, men egentligen
skulle jag kunna ta ansvaret

själv emedan insikten om hur
att leva kommer till individen
från alla håll och kanter.

Varför det uppstår en konflikt
mellan hur man bör leva
och hur man faktiskt lever

beror på olika saker. Dels
på behovet av tröst och
dels för att det i själen

finns ett hål som behöver tätas.
Det tråkiga är bara att
ju mer jag stoppar in

i hålet, dess större blir det.
Det där hålet är som
en sorts själens magsäck som

hela tiden hotar att töja sig
ju mer behov av tröst man har.
Det är förstås kontraproduktivt

att trösta sig med mat
dryck, godis och droger.
Naturupplevelser, skapande och umgänge

är förstås de allra bästa
medel att ta till för att må bra.
Ändå är det som

en sorts naturlag som tvingar
in mig i ett 'dåligt' beteendemönster
som gör att jag 'per automatik'

är där och söker tröst
en sådan ensamhet som tröstätandet
och tröstköpandet gör mig till

medlem av. Jag finner ofta nog
trösthetsdrogen som nära nog
oemotståndlig och detta är tyvärr då

detta som leder till just
att dra sig undan och
att äta och dricka ihjäl sig.

Kanske ligger en del av sanningen
i de möjligt kemiska belöningssystem
som finns i hjärnan.

Kanske bedömer man sig själv
också efter vad andra tanklöst
uttrycker om ens person och personlighet.

Där kommer 'samhället' in, genom
normer, regler, reklam och så vidare.
Att man skall lockas passa in

i en form, en ram, för att 'duga'.
Det innbär en sådan ohygglig stress
som försätter människan i hysteri.