En trasdocka, med trasiga trådar
slängd i famnen hos en så kallad man,
en man med trådar, och en nål.
Han sydde försiktigt så hon inte skulle falla isär,
varje dag och varje natt
band han fast fler trådar.
Han berättade historier om sitt förflutna
och hon lyssnade troget med gråt i sitt trasiga hjärta,
utan att märka hur hon långsamt blev hans marionett.

Hans docka; att leka med,
kasta med, styra med, allt efter hans lust.
Lusten att kontrollera, dominera,
drapera med för korta kjolar som om jag gick i en skola
i hans fantasi.

Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska med mig.
Det känns inte riktigt rätt
och jag är rädd för att göra fel.

Älskling, du har sytt fast trådarna lite för hårt,
jag kan inte röra mig.

Är det här att älska?
Han förde in sin nål i mig och skylde på drömmar om måsten,
om sin bortlivna mor och den ångest som format hans liv,
den människa han är idag som inte dricker alkohol och
inte längre ger sig på
unga flickor,

och jag känner mig som en trasdocka.

Jag känner hur det spänner i sömmarna
och det gör så ont inuti att jag spricker,
sakta spricker
isär.

Med han över mig, med ett grepp om mig,
utan direkt våld men med honom täckt över mig,
utnyttjar mig som en trasig docka, när jag
av medicin för drogad för att bli tillfrågad.

Jag sprang och sprang, längre och längre tills han försvann.
Tills minnena om trasdockan brann,
och jag tillslut fann
min man,
där kärleken är sann,
och jag inte längre är
någons docka.