Jag såg frustrationen i era ansikten när ni stod i hallen och trampade nervöst.

Ångesten.

Ni stora starka karlar som inte visste ett skit om hur man hanterar känslor.

Men han var er vän och han hade precis förlorat sin fru.

och sånt sätter ju vänskapen på prov.

så räckte ni över er gåva till honom. beviset på er djupa, solida vänskap.

en whiskeyflaska.

för det är ju precis va man behöver i den stunden.

det enda som hjälper.

jag, jag fick en blomma eller en pocketbok.

för MIN sorg skulle behövde ju inte dövas.

JAG skulle minsann känna allt.

eller?

har jag missat att svensk undermålig chicklit dövar lika bra som starksprit?

att blommor i sorgens tecken tröstar lika bra som varma vårvindar?

nej vet ni vad som hade hjälp MIG?

att ni tagit era jävla blommor OCH er jävla sprit och gått igen

för ni förstod aldrig vad hans leende betydde

och det var inte ni som fick torka upp spyorna, tvätta lakanen, leda till toaletten.

inte ni som fick böna och be om måttfullhet

och ta emot slagen som följde

inte ni som fick ställa in skrivarträffar och stallbesök

av rädsla för i vilket skick ni skulle hitta er far i när ni kom hem.

och ni gav inte mig en paus i tröstandet när ni drog med honom ut på pub-runda i machomanliga vänners lag.

ni straffade mig med en kväll i paralyserad rädsla för om han överhuvudtaget skulle hitta hem.

satan vad jag föraktar er dumhet.

ni tänkte aldrig så långt,

ni förstod aldrig.

såg aldrig tecknen.

var så naivt jävla oskyldiga.

för det var ju trots allt inte NI som var medberoende...