Tre meningar eller så förändrade allt.
Våning två.
Snöbetäckt.
Tankarna svävar i en rastlös själ.
Geografisk närhet till det nyblivna förflutna.
Till en ny plats.
Det blir så uppenbart att allt är så långt ifrån där jag började.
Det ställer mig i konfrontation med mitt nya limbo.
Det nya läget är att tvingas separera verklighet och fantasi.
Eller snarare den externa och den interna världen.
Jag omdefinierar allt omkring mig och mig själv kontinuerligt och parallellt.
Det gör att de nära utan förståelse för kärnan inte har en aning om vem jag är.
Varför denna bias för den statiska personlighetsbilden.
Interpersonell olikhet är konvention. Men den används ofta av de som förbiser intrapersonell olikhet.
Med fel glasögon är jag odefinierbar.