Som om dagarna skulle vara så mycket bättre än nätterna.
Om jag bara visste hur man gjorde så skulle jag sova i tusen dygn. Det kan vara den tid jag har att andas. Det kan vara tid. Det kan vara utan betydelse.


Katti säger att hon känner sig så hemma här. David säger att han känner sig så hemma här. Lisa säger att hon känner sig så hemma här. Det finns inget hemma. Det finns inget här. Jag känner mig inte hemma här.


Det blir alltid natt så småningom. Det blir alltid tomt så småningom. Det blir alltid ensamt på slutet av kvällarna. Johan säger att det slutar i sovrummet när man inte är ensam. Jag vet inte vad han menar. Jag kramar ur disktrasan och lägger den över ansiktet. Låtsas att jag är Sergeant Ripley. Kvinna som verkligheten är. Låtsat att jag har aliens i magen. Gör kejsarsnitt utan bedövning, syr igen med häftklammer. Bilder är min bästa referens.


Det går bra att stryka kinden mot den räfflade plastmattan ett tag till. Den ska bytas när jag flyttat ut. Väggarna ska bytas, parketten i vardagsrummet, finrummen i miljonprogrammen, ska bytas. Jag ska bytas när jag flyttat ut. Det ska bli hemma. Jag ska bli hemma. Det ska bli vägen hem och femmans orm av plåt och el ska leda sitt röda ljus mellan betongblocken. Det ska lukta hemma. Bland mediernas smogg ska jag vara hemma.


Katti kommer med te i adventskalender och jag älskar henne. David kommer med livet i en blå ikeapåse och jag älskar honom. Lisa kommer med barnet i vagnen och jag älskar henne.


Nätterna kryper, ålar, hasar i mjukt persikoljus. Som sköljmedel över de frostdragna bilarna på parkeringen utanför. På balkongen har jag ställt en hittesoffa. Den luktar kattpiss, rött vin och menstruationsblödning som spridit sig från sitsen till ryggen. När jag flyttat ut kommer den att stå i grovsoprummet tillsammans med oönskade delar av hem. Hemma har ingen materiell mening. Inga väggar, inga plastmattor eller parkettgolv. Hemma heter inte ens miljonprogram eller andra påhittade namn. Hemma heter inte ett skit.


Jag har knullat i skydd av persikoljuset med trosorna runt anklarna. Med linnen uppdragna till bröstkorgen. Med händer runt mina bröst och tungor längs mina lår. I skydd av kattpiss, vin och menstruationsblödningsoffan. I skydd av nätterna. I skydd av det tänkta hemmet. Det är en trigger att risken att bli sedd finns. Det är en trigger att ha trosorna kring anklarna, huvud hårt draget bakåt för att du får vänta, vänta lite till. Bara lite. Med huvud att trycka hårt emot.


När jag flyttat ut kommer jag inte ha någon balkong. Jag kommer inte ha något persikoljus eller soffa att knulla i skydd av.


Katti kommer att komma med sitt fantastiska skratt, med sina mjuka ögon. Hon kommer att sitta på en stol i mitt kök och prata om hur hon skäms över att säga att hon bor i en bostadsrätt hon var tvungen att köpa ut sin exsambo från. David kommer att ligga i vår säng med sitt fantastiska svammel, med sin oersättliga lenhet och somna fyra timmar före mig. Lisa kommer att komma och ligga i min soffa med sitt långlockiga, bångstyriga hår och sin lilla, lilla mun och stora ögon. Hon kommer att prata om sådant vi gjorde på gymnasiet och om integration.


Jag älskar dem.



Nätterna ska vara långa. Krypa, hasa, åla sig fram och hemma ska vara jag. Jag ska vara hemma och nätterna ska vara stora, omutbara och för alltid återställda pisshål i snön.