Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

fågeldikterna

Skata flyger med undulaten in i turkosa skogen. Visst bränner solen hål i ozon och hud. Fjäderpaketet själva vingslagen i takt med hjärtslagen. Bara flyg tick tack flyg. Svart zick zack linje och ni flyger så vackert sida vid sida trots er svaga kondition. Flädersaftpaus på en filt, filten rosa. Skogen ännu turkos.

Mitt i turkosa skogen finns en tömd stad. Byggd runt ett kraftverk som gick sönder. Allt mindre glänser skogen. Den är byggd på ett berg av förlovningsringar. Mossan täcker nästan allt. Husen behöver människor för att inte falla ihop. Men det är märkligt, det var som om kraftverket var inbyggt i människorna. En efter en gick de sönder.

Skatan vänder uppåt vill så gärna landa på solen men undulaten varnar. Den är gjord av eld. Ingen kan leva där. Du blir ett litet skelett. Man blir bitter utan vingar. Du kommer aldrig bli turkos som skogen. Som jag. Kom låt oss diskutera varför den svaga alltid skulbeläggs i detta samhälle, om det alltid varit så. Om det så ska förbli.

Undulaten och skatan på en gren. Vacker bild och undulaten mild. Skatan något reserverad. Kanske dömd av sitt utseende. Kanske vet den att grenen snart ger vika.

Det där utestället. Minns du. Man fick en bebis vid ingången att krossa mot en vägg innanför. Gömda klubbar i stadens källare. Trötta febrila steg ovanför i livsmedelsaffärer. Skatan på hyllan och undulaten i den ekologiska saften. Monstret i kassan. Lägger händer på alla mynten. Äter fågel också.

Kulverten födde våningarna över. Det lindrar inte. Undulatkistan är liten som en stor tändsticksask. Blank. Att sitta på taket och vänta på sitt fall. Vad är det för väntan. Sjukhusets tak är inget annorlunda mot andra tak. Det är innanför det sker. Skillnader i apparaters ljud.

Alla fåglar ska kråkgråta och utanför ska lånade fjädrar falla och täcka jorden. Allt ska kännas mjukt en stund men krigsredskapen ska grävas fram och riktas mot nya människor. I vår del av världen dör vi inte i krig. Vi bara tillverkar vapnen som en del av vårt välstånd. Vad jag kommer dö av vet jag inte. Man får inte välja själv. Två undulater ryms i en skata. Det är en dubbel vänskap.

Alla vingar ska klippas och lämnas in till polisen/ kyrkan. Nytt jordklot sökes av dem som ännu inte slösat. Måne med egenskapen, halv mot hel. Du ljög, du dök inte upp som du sa. Jag växte sönder. Undulaten glömdes i en åttiotalsinredd lägenhet.

Undulaten och skatan diskuterar kalhyggen. Hur unkna tunnhåriga män aldrig försvinner. Någon dör en ny kommer. För sin egen skull. Skogsvårdslagen följs inte. Deras blanka huvuden förblir.

Vem bryr sig om gator städas. De ska ju ändå växa igen. Undulaten flyger kortare och kortare nu. Lämnar aldrig sjukhusets tak. Har snott det turkosa ur skogen. Men det hjälper inte. På röntgenplåtarna är undulaten vilken småfågel som helst. Och allmänläkarens ord är allmängiltiga i allmäntillståndet. Du har 6-12 månader sen blir du skelettfågel.

Senare får skatan nya kamrater. Fler som vill mot solen. Snart syns de inte. Skatan vän med eldfåglar. Ska aldrig brännas men förstå sin plats i mörker.




Övriga genrer av Christer Eriksson
Läst 1081 gånger och applåderad av 21 personer
Publicerad 2012-12-03 21:26



Bookmark and Share


  Anna Frölander
Det är en rätt så märklig upplevelse att läsa den här dikten av dig. Jag försöker verkligen fånga det som väcks i mig, inte lätt för det är mycket, allt på en och samma gång.
Vill börja med att säga att jag tycker väldigt mycket om fågelperspektivet, att du väljer att använda dem, skatan och undulaten, om och om igen. De gör människan och hens handlingar både större och mindre, beroende på textavsnitt. Som ficklampor, förstoringsglas, skuggrörelser.
Det händer något med texten i och med stycket som börjar med -Det där utestället. Jag tycker att texten intensifieras och att tempot blir starkare och följsammare. Och när det sker, är det storartat. Svårt att värja sig. Nästintill omöjligt att få texten att släppa taget om sig.
Det finns flera delar som jag tar med mig som t.ex. kraftverket i människorna, bebisarna att krossa vi ingången och vapentillverkningen.
Dikten blandar upp så mycket: det oväntade, det lilla, det perspektivvändande, det förgängliga, det samhälleliga, det världsomspännande.
Jag är ännu en gång överrumplad. Tack.



2012-12-11

    ej medlem längre
... följs följs följs & både både både ...

Mina stavfel!


2012-12-06

    ej medlem längre
... skulbeläggs ...

Ett stavfel men till dikt:

Et helt klart samhällskritiskt stycke där religion och polisen inte gillas vilket jag kan förstå. Att sen skogsvårdslagen inte följ är ett fall för polisen, det måste vara svårt att existera i en sådan "dubbelmoral". Sjukhus är ofta med i dina dikter så det är väl något som ligger dig nära, ett yrke eller bara mycket erfarenheter därifrån. Dödsbeskedet i slutet, som jag ser det, kan båse vara personligt (that sucks) eller mer kollektivt (kanske enda räddningen). Det kändes lite "barnsligt" med upprepningarna av Skata och Undelat, kanske en metafor för den civiliserade kontra den vilda, där rollerna byts men tycker samtidigt att de orden kunde varieras.


2012-12-06
  > Nästa text
< Föregående

Christer Eriksson
Christer Eriksson