Jag låg på ditt vardagsrumsgolv, med ångest och vånda,

halvpsykotisk, hade fått höra om en klasskamrats suicid.

Mina svarta sorger väcktes, jag krampade, jag förtvivlade,

jag var så rädd för att gå sönder igen.

Du kom in till mej, och du såg hur det var fatt med mej,

du var inte rädd, med din nakenhet fick du demonerna

att fly. Och så brast mina fördämningar, och jag grät

tjugotvå års ogråtna gråt, rasande och befriande.

Du höll om mej och tröstade, när jag grät länge länge.

Det var den kvällen jag föddes på nytt när du älskade mej.