Din slav
din gode vän
som häller vin över
dina fötter

och vinet svider
i små sår
då känns det bra
att få slå till

och höra
ursäkter rabblas
som harens språng
över åkern

så skön är ångern
och skammen
i en kuvad
strupe

att inte låta
det få sluta
att kräva än mer
förnedring

Ja må den pågå
den rosslande
gråtmilda
sången

du växer
blir en jätte
en stolt och ärad
herreman

mellan din fot
och jorden
ligger ett ego
söndersmulat

hanterbara
små smulor
enkla att
bortse ifrån

så växer
självkänslan
i samma takt
som ensamheten

Du är förslavad
av egen kraft
din boja
är ensamhet

tron att ensam
är stark
din stolthet
din dumhet

nu slår du
din egen kind
med frustrerad
handflata

och sörjer
de smulor
du tidigare
föraktat

jagar dem med
lismande tunga
i den gäckande
undanvinden

Du borde litat
på profetian
i speglingen
av vad du gjort

du borde trott
på varje eko
från slagen
mot en vän

du borde insett
att varje
vänskap
är ändlig

och att ensamhet
är en lön
för spillrorna
under klacken

du är din
egen slav
din egen
plågoande