Du kände inte ens igen mig. Kanske var det för att jag bytt frisyr eller att kajalpennan hade gjort strecken lite skarpare än förra gången. Jag blev alldeles kall inombords, när du slog dig ned på barstolen intill mig. Det började sjuda någonstans i magtrakten, och jag fick en smak av metall i munnen.
Men du var lika charmig som senast. Bjöd på dry martini, och började genast att skryta om ditt fina jobb, din muskelstinna bil och den där lägenheten mitt i centrum, vad var det nu du kallade den, penthouse?

Du var precis lika rätt som förra gången, gav mig komplimanger och skojade, charmade med din vita tandrad och glimrande ögon, tog i mig sådär i förbifarten över min bara arm, bara för att förstärka dina ord. Några frågor om mig kom inte över dina läppar, eftersom du inte hade något intresse för mig som person. Förmodligen fanns det inte plats i din lilla ärthjärna för någon annan. Desto mer pratade du om dig själv. Jag låtsades bli imponerad, hörde dig mala på om din bonus, utlandsresor och vilka intressanta böcker du läst den senaste tiden, ja mellan dina aktieaffärer då som alltid gick med sanslös vinst, det bara var så. Och att du aldrig hade träffat någon som jag, där kemin verkade stämma sådär omedelbart etthundra procent, kanske var vi tvillingsjälar? Sure!
Du böjde dig närmare mig, vinglade lite på barstolen och satte som av en händelse handen på min höft. Jag svalde, och lutade mig ifrån dig.

- Vad är det med dig? Stör jag eller nåt? Jag tänkte att vi . . .
- Du kommer för nära, håll dig på din stol bara.
- Fan, vad kul du är då.
- Jag ska gå strax . . .
- Vadå gå? Jag tänkte ju bjuda med dig hem till mig på en drink.

Jag tittade på honom och skakade på huvudet.
- Nej, du. Jag ska inte hem till någon. Och allra minst hem till dig.
- Vad är det med dig? Dom flesta skulle tigga och be för att hänga med mig.
- Ja, du. Men inte jag.

Du glodde på mig som en enfaldig ko, hade väl aldrig trott att du kunde bli avspisad. Jag njöt lite av att ha kommandot, att inte ge efter. Jag rättade till bh-bandet som glidit ned på axeln och tömde mitt glas. Tog drinkpinnen i handen och bet av den gröna oliven längst ut. Jag rös till, mindes din kropp som höll fast min, hur jag kämpade för att komma loss och hur du skrattade åt mina försök, ditt svin. Jag anmälde dig aldrig, jag kände inte att det tjänade någonting till. Jag hade ju följt med dig hem, aningslös och charmad men inte alls inställd på att ha sex, och definitivt inte så som du ville ha det. Jag visste ju hur trovärdigt det skulle låta i öronen på några lagom intelligensbefriade och machostinna snutar, om jag nu hade anmält. Vilken hora, hon har sig själv att skylla, skulle de muttra bakom min rygg.

Vi hann inte ens innanför dörren innan du tryckte upp mig mot väggen och började slita i kläderna. Jag skrek, bönade och bad, men det hjälpte inte mot din upphetsning och styrka. Det jag minns mest är de där brinnande, intensiva ögonen. Hur du spärrade upp dem, såg helt sjuk ut och frustande som en gris när du trängde in. Och hur du efter en evighet bara var tvungen att spruta i mitt ansikte och tvinga mig att slicka och svälja. Men det var ögonen, blicken som var det värsta. Knullandet var vidrigt, men det var ögonen. De besegrade mig, förminskade och kränkte mig. Så in i helvete. Vet inte hur många nätter jag har vaknat alldeles kallsvettig med dunkande hjärta med de där stickiga ögonen på min näthinna. Ögonen, alltid de där jävla ögonen.

Och här satt jag bredvid dig igen. Såg dig i ögonen. Kalla, grå, forskande och lystna. Allt kommer igen. Du drog tag i min vänstra hand, drog den intill dig och väste.
- Krångla inte nu, nu följer du med.
- Neej, så fan heller.
Du smög upp den andra handen och tog ett tag om halsen alldeles under hakan och nöp till. Jag stönade av smärta och handlade rent reflexmässigt, allt i en enda rörelse. Du sjönk rätt ner på golvet och blev liggande på rygg, allt medan du började skrika som ett djur. Andra människor rusade till och böjde sig ned, medan jag försiktigt lyfte från min stol, gick direkt ut i damrummet och började vaska av ansiktet med kallt vatten. Blev stående där framför spegeln, såg det röda märket på halsen, och lyfte blicken. Ögonen såg trotsiga ut, förbannade och upprörda, men samtidigt upphetsade, njutningsfyllda. För mitt inre spelade jag upp allt som i slow motion, åter och åter igen som när man inte kan få nog av att spela en scen i repris, gång på gång, gång på gång.

När du grep tag i min hals slog jag reflexmässigt ut med handen mot ditt ansikte, körde drinkpinnen med sin spets rätt in i ditt vänstra öga. Den gled lätt igenom pupillen i hela sin längd. Jag vet inte riktigt varför jag avslutade med att vrida stumpen på skaftet ett helt varv, men det bara blev så.

Jag stirrade på min trotsiga uppsyn i badrumsspegeln, betraktade mig länge. Sedan började jag le, kunde inte hejda det, lade huvudet bakåt med en knyck, så att det långa svarta håret klatschade till över stjärten. Fnisset övergick till ett skratt, och strax ett gapskratt. Jag kunde inte sluta på en lång stund. Skrattade så jag kiknade. Innan det övergick i en snyftning.


@