det blir som varmast vid den tidpunkten

då vi alla inväntar

det stora utplånandet

gemensamt sträcker vi oss efter nära händer

ser in i varandras ögon och

möter snöflingornas kyla

mot vår febriga hud

och vi säger

att nu är tiden kommen

att lovsjunga den jord vi lämnar

och den himmel som väntar

eventuellt

är det så det måste bli

kanske

måste vi gemensamt

ta oss över dimensionernas tröskel

för att få lov

att stanna upp och andas ut

ensamma

är vi enbart små

tillsammans

är vi överflödet som komma skall

ty vi kan alltid påminna varandra om

hur  e l ä n d i g t 

eller hur  s a l i g t

ett liv som vårt kan bli