vissa stunder
kan jag inte andas

stunderna då självsvälten
övergår i något ohumant

de säger att
mina värden
är förkastliga

att jag inte
kan fortleva
i det kaos
som fyller mig

och de ser på mig
som om jag vore
mindre än dem
som om jag
inte alls förstår

som om jag inte
inser att jag spolat
ner min stolthet
bland söndertuggade
reliker av maten
som de menar
är okej

det finns inte längre
någon mening med
att romantisera
det sjuka och
det svåra

det finns inget vackert
i ändlösa lopp mellan
köket och badrummet

de säger att
jag demolerar
mig själv

att svimningarna
som brukar
överrumpla mig
är konsekventa

att kalorier är okej
att proteiner är okej
att allting är så djävla okej

och jag vill skrika
dunka mina röda knogar i väggen
mala sönder alla hjälpande
händer med gulnade tänder
som aldrig slutar isa.
för inget är ju okej.

de säger att
jag är sjuk
att jag inte längre
vet vad som är bäst

de säger
att mitt hjärta
kan kapitulera
inför sjukdomen

och jag vill skratta
för jag är friskast
av dem alla

jag är inte sjuk
jag är aldrig sjuk

inte ens när de säger
att jag kan dö.