Det fanns några bokstäver kvar, inte många,

men skåpet var fullt av kryddor

så jag lade dem i kanel och vanilj för doften av lättnad.

Men det var stegen innan vi hamnade

där

när orden föll

ett efter ett

och det är svårt att säga med ord som är få.

Men från en bro i staden söderut såg jag svartvattnet lockskrika

orden jag tappat i rasande fart.

Virvlarna tvingade mig att svarslös titta uppåt igen.

Utan att kunna beskriva något

var jag rädd om de få som var kvar.

De skulle sparas till nya platåer

och människor som just anat avgrunder av guld.

Tills dess fick de vila på tungan.