solen försöker nå
genom mörklagda drömmar
kärleken har vidrört ett öppet fönster
blå eldar bränt
mina sårade händer

något fattas mig djupt
mitt ljus
har brunnit tålmodigt
genom önskade nätter

hans ögon sluts

när dessa trotsande händer 
sträcker sig ut
för att åter känna

hans ensamma hud

och vinterfrusna läppar
sökte åter möta 
något kallat

vid liv

vid vår klippa har jag andats 
längtans djupa andetag
vaktat något

utspritt

vid blytyngda fötter
som bojor vid min enda sanning
en kärlek, trofast
som aldrig slits ut

men vintervindar piskar alltid
de ensamma

till hårda

det sker alltid  i det tysta.