Ni kommer vara där så länge som all tid är
Ni är min sköld jag bär på rygg
Från livets skrot och skräll gör den mig trygg
Jag lever dock i vetskapen, som nog är delad
Att i evigheten kan ni ej vid mig vara
Så som jag inte kan vid er
För i slutändan är jag alltid min
På så sätt som jag hoppas ert liv tillåter er
Låst i en fast kropp med frigjort sinne

Ni har då blivit den mull och frö
Som givit min växt
Det är något jag vill ödmjukt tacka er för
Specifikt för eran tro på min förmåga
Och stunder då ni ställt mig till svars
Då ni krävt att jag skall leva
Och de gånger ni tillät mig ge er tröst
Den frihet delad glädje ger
Och möjligheten till att släppa på mitt överflöd
Samt allt där emellan som livsgivande vatten är
Och eldens blåröda glöd
Det jag hoppas på med framtiden
Är att jag kan leva upp till er förväntan
Om att kunna till ett ståtligt träd gro
Med vida blommande rosor
Vart under ni alltid kan finna skugga
Och en bänk att vila på