Där stod vi, tätt, tätt, med en ocean av oändligt avstånd mellan oss.

Men känslan av samhörighet, övervann, allt.

Rädslorna band oss samman. Liksom tårarna, den flod av tårar vi aldrig släppt.

Runt elden, sakta som om rörelsen skrämmde mer än rädslan.

Var det en utsträckt hand? betydde leendet mer än så?

Saknaden när skymning blev till natt. Där vi låg med våra respektive.

Så kom kortet. En hälsning. Besöket där känslan skavde likt en sten i skon.

Så nära, varm och underbar.

Så slog blixten ner. Ett känslosamt dunder av läppar tryckta mot varandra.

Solen bröt mark. Skingrade molnen. Fick mig att våga likt en sunami efter våldsamma skalv.

Det är länge sen nu. Som tusen år.

Men inget har ändrats. Allt som då. Du är allt, den enda.

Inget jag kan fly. Ens när rädslan tvingar mig. Eller längtans karusell drar igång.

Blott du är det jag sökte. Längtade och törstade.

Där jag svulten rusade runt i förvirring.

Så jag ber samma bön, om och om igen. Till den jag känner och du tror på.

Gör mig till den hon älskar. Låt mig bli så som kärleken ska.
Förlåt mig mina synder, allt jag inte kan.

ja det är länge sen nu. Vi möttes.

Men aldrighar solens sken varit starkare, än du!