När du var nyfödd visste du allt.

Din klara blick såg fortfarande;

Men du fick ingenting berätta.

Din ängel tryckte sitt finger över din mun

"Tyst, lilla du!"

Så växte du in i de ovetandes skara

( någon gång, när du älskade eller diktade,)

mindes du något avlägset. Kanske.

Nu närmar du dig dörren igen

Skall du återigen födas

och ingenting få berätta?

Eller kan vi bryta mönstret

komma till insikt:

Och tala,berätta, dansa och sjunga om det outsägliga?
U.E.