Ikerna är ett urfattigt svältande folk i bergen i norra Uganda. Regeringen ville tvinga dem att bli jordbrukare i stället för samlare och jägare. Men de kunde ej bruka jord. Hade ej heller någon jord att bruka. Så de svalt.
De bar alltid med sig en liten träpall för att kunna sätta sig, när de ville. De skrattade nästan hela tiden. Åt allt. När antrpolog Turnbull vaknar i sitt tält och går ut att göra sin morgontoalett,; koka tè, borsta tänder osv, finner han sig omgiven av iker som sittande på sina pallar, vrålar av skratt åt den vite mannens ritualer.
De får hjälpsändningar med mjöl. Det äter bärarna upp på väg uppför berget. "Lättare bära i magen än på huvudet." Och de skrattar. När någon dör, blir det allmänt skratt - han behöver ingen mat mer -. Turnbull söker förgäves finna någon medmänskilghet bland dem. Det finns ingen.
På kvällarna brukade de sitta och se över till berget mitt emot. "Där", berättar vägvisaren "finns det massor av frukt och bär och källor med vatten.""Varför flyttar ni inte dit?" frågar Turnbull. Och får följande fullständigt häpnadsväckande svar: "Då skulle vi ju inte kunna sitta här på kvällarna och see mot berget!"
Vad betyder det svaret? Att längta efter något är värdefullare än att äga det?? Men ikerna bara skrattar, tar sina pallar och drar vidare.

U.E.