Han förser mig med allt det outsagda.

Fastän jag har gjort slut fortsätter jag att kontakta honom. Han svarar inte. Inte nu men inte heller då, när vi hade något slags relation. Jag vill ge honom saker. Det goda, de goda sakerna vill jag ge honom.

Det finns tystnad. Och så finns det tystnad. Den ena är lugnet, där allt får finnas, där allt kan genomströmma, där det går att landa. Den andra är motståndet. Där inget får finnas. Där inget får komma in. Eller ut. Där inget, ingen får passera. Där når man aldrig mark. Och så alla dessa nyanser däremellan.

Kanske vill jag också förklara. Mig själv, vem jag är. Jag vill bli sedd, jag vill känna att jag blir sedd. Därför att tystnaden liksom uteslöt mig. Hans tystnad. Den formade sig till en krockkudde oss emellan. Men åt sig till slut in i min kropp och la sig som en värk i axlar och händer, en värk i bröstkorgen som till slut förvägrade mig sömnen.

Och ändå denna kärlek.

Julafton. Och husen står tysta och nedsläckta i förorten. Dagarna som föregått denna helg, liksom dagar utan namn. Lätt snöfall och en beslöjad himmel. Som i ett slags väntan i rum utanför tiden.

Det enda jag med säkerhet kan säga, är att det är ytterst lite jag förstår. Än mindre vet. Vi föds, lever och sen dör vi. Nej, det är inte så enkelt. Det är inte detta linjära, denna raka linje vi går längs, som vi lever längs. Tiden är en annan. Kanske är tiden endast nu. Men inte heller det förklarar.

Jag vill gå till honom och berätta om allt det vackra. Om hur vackert livet egentligen är, att det vackra växer om man låter det, om man släpper taget, det är då det växer. Man kan släppa taget bit för bit, droppe för droppe.

Mina ord - mina droppar.