Kanske kommer du tillbaka. Men det blir aldrig som det var. Aldrig. Världen står naknare nu inför min blick. Nu när allt det som var inte längre är, all trygghet, allt det beslöjande som nu inte längre är - också jag står naken nu.

Kroppen som vägrar, som vägrar acceptera, som spänner sig till smärtgränsen i fåfänga försök att slippa höra vad hjärtat vet: det som var, är inte. Det är den verkligare smärtan, den för vilken ingen lindringen finns, den som kräver växt.

Och så vägen, den nya, den outstakade. Allt detta främmande. Mitt i det invanda. Mitt bland alla dessa välbekanta ansikten, dessa vanor och traditioner, dessa röster som skapat dig, din värld. Det faller. Smärtan ligger i motståndet till det som sker. Skeendet i sig har inget med smärta att göra, det sker.

Vad jag vet om dig? Inte mycket. "Jag går här bredvid dig en stund" sa du när du slöt upp vid min sida en tidig söndagmorgon. Du hade inte hittat hem. Liksom blivit kvar i natten när morgonen kom. Själv hade jag vakat in morgonen, förvägrat mig sömnen i ett försök att hålla natten ifrån mig. Främlingar på resa. Av någon anledning blir de placerade i sätena bredvid varandra.

Berättelserna, de som inte ryms i orden, de som finns i våra kroppar, i andningen, i hjärtats slag - har vi glömt dessa språk?

Att lämna eller bli lämnad i kärlek, när kärleken ännu är, den kärlek som har med kroppen att göra. Detta mänskliga, detta som befäster vår mänsklighet, vår jordbundenhet. Vari finns lindringen? Vi slår följe. Med andra. Vi låter oss bli rörda vid, berörda: jag av dig, du av mig.

Kanske kommer du tillbaka. Men det blir aldrig som det var. Det hade med kärleken att göra, den jordbundna. Den som har med kroppar att göra.