jag förstår inte hur det är meningen att alla dessa splittrade känslor och förnimmelser av någonting jag inte känner inte vet inte kan ska få plats i dessa 52 kilogram

jag har ingen aptit längre tappar vikt trivs med att se det
känner det inte
känner fortfarande inte så mycket
förutom rastlösheten och sorgen som kommer krypande tillbaka ibland som en patetisk jävla före detta

det känns i magen och jag står mitt i rummet och stirrar på ett fult armband av svarta glaspärlor och jag har aldrig sett det här armbandet förut, varför ligger det i en svart sidenpåse bland allt skit och alla trasiga planer på mitt skrivbord, varför känns det i magen

har gjort det till en hobby att knulla sönder mig själv
ni alla är utbytbara känn er inte speciella men känn er jävligt speciella
jag är villig och har en kropp som är vacker att titta på
inte mycket för mig själv men genom den konvexa linsen och koppartrådarna och era hårda vackra ögon är jag vacker och ärren syns inte

jag är full hela tiden behöver inte ens alkohol och min mamma ser på mig och ler, min vackra vackra fantastiska icke perfekta mamma ser på mig och hon ler försiktigt och säger att det verkar som att du mår bättre nu moa, det verkar som att du mår bättre nu, något är det

var det det här du förväntade dig den där fantastiska februaridagen för snart 19 år sedan?

jag lägger ner den här berättelsen nu, det spelar ingen roll hur det går sedan, allt som spelar roll är nu och jag älskar dig men kan du gå ut härifrån nu

tack