Nu visste jag det. Jag skulle inte dö. Jag klarade mig själv. Vattnet i mina kupade händer var kallt och klart. Jag drack, till skillnad från farsan, för att överleva. Kanske drack också han för att överleva, fastän på ett annat sätt.

Mina steg ekade i den tomma lägenheten. Bara suset från bilarna ute på gatan trängde sig in i mina öron. Hjärtat svällde inom mig som en såpbubbla. Jag skulle inte dö. Jag skulle inte dö.

När väl törsten släckts gick jag från rum till rum och möblerade dem efter eget behag. Jag var särskilt nöjd med att jag lyckades få in en öppen spis i vardagsrummet. Jag älskade eld. Jag älskade värmen och ljuden som en eld gav ifrån sig.

Då allt var på plats lade jag mig ner på den gröna heltäckningsmattan i det som skulle bli mitt rum. Mattans syntetmaterial kliade på armbågarna. Jag såg upp mot innertaket och började, som jag så ofta gjorde, vandra omkring på det som om hela huset hade vänts upp och ned. Golvet var nu tak och jag fick ta stora kliv över dörrposterna. Ljuset genom fönstret värmde mig dåsig och jag låg tungt. Sakta gled jag iväg ...

... Skogen var tät och tyst där jag gick. Det fanns inga ljud. Alla ljud var borta. Jag försökte säga något till mig själv men det hördes ingenting. Samtidigt som det skrämde mig fyllde det mig ändå med ett märkligt lugn. Jag visste att ingen annan kunde höra någonting heller. Mina steg var ljudlösa, ingen andning hördes. Men jag kände tydligt smaken av min egen andedräkt. Den smakade järn och blod, som om jag tidigare hade sprungit mycket fort, mycket länge. Då jag vände mig om såg jag långt ned i en dal. Jag var på väg uppför ett enormt stort berg. Nedanför mig låg flera städer utspridda med åkrar mellan sig. Jag var på väg bort från husen som såg ut att växa och gatorna som slingrade sig och blev längre och längre ju mer jag tittade på dem. En buss körde upp vid min sida och slog upp sina dörrar. Jag klev på. Det fanns ingen som körde och där ratten skulle ha suttit växte det en krusbärsbuske med mogna bär på. Jag sträckte fram handen och plockade några krusbär för jag visste att detta skulle visa de andra på bussen att jag ville åka med. Dörrarna gled samman och jag kände att bussen började köra uppåt den knaggliga stigen. Bussen krängde så väldigt att jag var tvungen att ta tag i en stång som räckte från golvet och upp till taket. Jag vände mig om och såg att det satt endast en person på varje dubbelsäte. Efter att ha svept med blicken över passagerarna märkte jag att alla personerna såg exakt lika dana ut. De var i ungefär samma ålder som storebrorsan, hade axellångt hår och stora hörlurar på sig. Spiralsladdarna ringlade längs med gången och samlades längst bak i bussen. Rädslan bubblade i min mage då jag såg att ingen av dem hade några ögon, bara tomma hål där ögonen skulle ha suttit. Jag grep hårdare om stången både på grund av rädslan och för att bussen krängde till väldigt. Små händer började sticka upp ur sladdhärvan i mittgången. Sedan kände jag att det rörde sig vid mina fötter. Bland sladdarna jag stod i började dvärglika indianer gräva sig fram. Yxorna och pilarna gnistrade. Fjädrarna på deras huvuden såg ut som små eldar. Jag började stampa vilt med fötterna för att trampa ner dem i sladdarna igen. Men ju mer jag stampade ju fler blev de. Jag gav upp och höll om stången så att mina händer vitnade. Från taket krälade det en orm ner på stången jag höll i. Tungan spelade och det såg ut som om ormen sa någonting om och om igen. Jag försökte förstå vad ormens munrörelser formade för ord. Sakta, sakta gled den nerför stången. Munnen rörde sig oavbrutet och det luktade ruttet. – Uffe – Mina fingrar kunde inte lossa sitt grepp. Utan förvarning rätade ormen ut sig och föll ner mot mig. Dess mun rörde sig fortfarande i samma mönster. – Uffe – Och så högg den mig i handleden med all sin kraft...

”Uffe.”

Farsan höll mig i handleden. Jag skrek. Svetten klibbade fast t-shirten mot ryggen. Jag låg kvar utan att röra mig.

”Varför ligger du här och sover? Drömde du?” sa farsan.

”Jag sover inte. Jag bara ligger här och väntar på er.”

Jag tyckte alltid att det var enklare att hitta på än att försöka förklara saker som de verkligen var. Det tog liksom mindre tid. Ofta skämdes jag. Det var som om allt jag gjorde eller sa eller tyckte inte var verkligt. Att det inte var viktigt.

Fönstret i mitt rum vette ut mot grannhuset. Rappad gul puts täckte fasaden och fönstrens bårder var vita. I det fönster som låg exakt mitt emot mitt eget skymtade jag en gammal gubbe. Han satt och åt. Han tog en hel potatis på gaffeln och stoppade in den i munnen. Det såg inte ut som om han tuggade. Potatisen verkade bara upplösas i munnen på honom. Gubben hade vitt hår. Det hade nästan i samma nyans som mitt eget förutom den lite gula nyans jag hade. Ibland såg det ut som om gubben talade med någon mellan potatisarna fastän jag inte kunde se någon annan.

Jag tryckte näsan mot fönstret och andades så att det bildades kondens. I kondensen började jag rita ett skepp på ett stormande hav. Tre master med tre segel på vardera masten. Då vinkade gubben. Han trodde tydligen att jag vinkade till honom när jag ritade. Jag skämdes lite grand. Det kändes som om gubben kommit på mig då jag gjorde något man inte fick göra. Snabbt vek jag benen under mig och gled ner utmed det kalla elementet.