Jag är varken baron eller markis
eller jarl eller hertig,
jag bebor ingen herrgård
att njuta av i fulla drag.
Men fjärran ligger ett land
där min själ vilar, jag får nya krafter,
mina förväntningars uppfyllelse.
En stillsam, fridfull vildmark,
egna steg bär mig inte mer dit,
men i mina minnen
är det min solstråle!

Å
Jag återvänder till dig,
mina 'kärror' ilar ovan molnen,
under mig rinner i sävligt tempo
min kära, bekanta å
mot Vita havet,
jag kan bara fantisera dess flöde
långt bortom orörda skogshav.
Det himmelsblå återspeglas
på dess glidande spegelyta,
grandungen med spetskronor,
åns spaljéer på sommaren,
granarna i klumpsnö på vintern,
'ljusgranar', mjuka skulpturer.

SJÖ
Där finns ljus, mörker, kyla
och värme, alla element!
Sommarnattens fjärd,
där himmelen speglar
solljusets rodnad, sken
från himlaranden,
sjön badar i orange.
Dimälvor svävar muntert
på spegelklar sjöyta,
bakom dimridåer kommer kulisser,
den mörkgröna skogsdungen fram.
Sommarsjö inramad!

TRÄD
Tallen, stark, seg, robust,
kämpen, brast inte
då snöiga vindar slet i talltopparna,
grenarna, tjocka, kraftiga, skrumpna.
Buskiga vildmarks lövträd
djurens föda och skydd,
rönnbären fåglars delikatess och 'krök',
men rävens skräck, 'sura' , sa den!
Getporsen blommar, doftar,
smörbollars gula huvud
gungar på ängen i svag vind.

FÅGLAR
I vårlig vildmark
raden av svanar mot strandlinjen,
en rad vita isblock.
Ett resligt tranpar
på sin botuva
tilltalar passerandes öga.
Spillkråkan,
den utmärkta snickaren,
tittar i rund dörröppning,
kastar ut några spån,
slöjdar sitt nya hem.
Ner i forsens virvlar dyker strömstaren.
I mitten av vintern bjuder rönnen
sin sommarskörd till sidensvansarna.
När vintermörkret snart ger efter
får den klara stjärnhimmeln nytt liv,
solen sträcker sig redan
för en kort stund över synranden!

VÅR
Väder, snö, vindar och värme
formar vinterns skulpturer,
ljusets mängd ökar i all tystnad.
De första istapparna föds, vilket betyder
att istiden ändå tar slut.
Vildmarken vaknar till våren.

© Heikki Hellman 2013-01-01