Jag har i alla år känt en stor förtvivlan inför det obegripligt grymma mordet på Olof Palme. Han var en trygghet för mig i sin passion för rättvisa och kamp för de svaga och utsatta i samhället. Han lyssnade på kloka hustru Lisbet, psykologen, och han levde så långt det bara gick ett familjeliv som inte ville väcka avund.
Fredrik Rheinfelt är lika begåvad som Olof Palme, men hans personlighet gör honom mera diplomatisk att hantera konflikter, som ju alltid finns i ett samhälle.
Desmond Tutu har sagt att utan Olof Palme hade de svartas kamp tagit en vändning i hat mot de vita.
Jörn Donner har sagt att Olof Palme var för begåvad för folkhemmet Sverige.
Om Tage Erlander har en diplomatisk källa sagt att han hade distans till sig själv och kunde på ett lekfullt sätt hantera konflikter, vilket Olof Palme inte klarade på samma sätt.
Är det så att lilla Sverige behöver en landsfader mera än en som vågar polemisera kring konflikterna?