0ch han svarade:

Om vi ska höra kärlekens ord måste vi låta kärleken närma sig. Men när den kommer nära blir vi rädda för vad den ska säga. För kärleken är fri och dess röst styrs inte av vår vilja eller våra ansträngningar.

Det vet alla älskande om, ändå kan de inte finna sig i det. De tror att de kan förföra den med underkastelse, makt, skönhet, rikedom, tårar och leenden.

Men den sanna kärleken är den som förför men aldrig låter sig förföras.

Kärleken förvandlar, kärleken botar. Men ibland gillrar den livsfarliga fällor och kan till slut fullständigt krossa den människa som har valt att hänge sig.

Hur kan den kraft som får världen att gå runt och som håller stjärnorna på plats vara så uppbyggande och ödeläggande på samma gång?

Vi har vant oss vid att tänka att det vi ger är likvärdigt med det vi får.

Men de som älskar i hopp om att bli älskade tillbaka kastar bort tiden.

Kärlek är en troshandling, inte ett utbyte.

Det är motsägelserna som får kärleken att växa.

ur Manuskriptet från Accra, Paulo Coelho

I handeln 28:e december, 2012

www.PauloCoelho.se