Saknaden fanns i henne. Den hade bosatt sig där. Gjort sig hemmastad utan en tanke på att flytta.
Den hade flyttat in i samma stund som hon insåg vad hon stod inför. I samma stund som kärleken kom kom också denna eviga längtan och saknad.
Den skulle aldrig flytta, det visste hon. Det skulle aldrig komma att finnas något som kunde ta dess plats....aldrig.

En livstid med detta,tänkte hon, en hel livstid.
Det skulle äta upp henne. Monstret....,monstret i magen, i hjärtat och i hjärnan. Hon kände hur det tog stora tuggor redan nu.
Det gjorde henne känslomässigt utmattad. Under en fasad av lycka och glädje förtärde det henne, hela hennes känsloregister var söndertrasat.
Ibland kändes det som en bedrift bara det att hon stod på benen, så till den milda grad utmattad kände hon sig.

Men i all denna hopplöshet kunde det ändå komma små ljusglimtar ibland. Dom korta stunder dom hade skrattat tillsammans, dom var något av det dyrbaraste hon hade. Dom skulle alltid finnas kvar hos henne. Också dom gånger hans blick hade mött hennes, när dom hade tittat på varandra under samtal och pratstunder.
Var det dom där små sakerna som gjorde att hon faktiskt orkade? Att hon kunde ta nästa andetag fast det ibland tog emot?

Det började en dag tidigt på våren. Nu hade våren och sommaren kommit och gått. Nu var det höst.
Visst hade det hänt vissa saker som hon aldrig ens hade vågat hoppas på. Men allt som kändes så stort kändes samtidigt så betydelselöst och dumt.
Hur kunde hon ens få för sig att göra så små saker så stora? Allt var bara fantasier. Dumma såna till på köpet! Alla tankar hade snurrat runt i huvudet på henne så många gånger att allt nu mest kändes som ett virrvarr och hon visste inte riktigt vad som var vad.
Kan man tänka sönder tankar?

Hon visste ju hur detta skulle sluta. Vad kämpade hon för?! För kärleken eller för dumheten?
Hon visste inte hur många gånger tanken ”om allt bara hade varit annorlunda” hade letat sig in hos henne dom senaste månaderna.
Hade det spelat någon roll om ”allt hade varit annorlunda”? Hade det spelat någon jävla roll?
Om hon skulle försvinna skulle han inte bry sig, han skulle bara fortsätta som vanligt, som att inget hade hänt.

Det gjorde ont när hon tänkte på det, för så betydelselös var hon alltså egentligen. En i mängden, som vem som helst. Hon ville ju så gärna vara speciell för honom.
Att aldrig få den hon älskar, det var vad hon skulle få leva med. Inte för att hon var den första som skulle tvingas göra det, nej långt ifrån.

Men det skrämde henne så otroligt mycket...