Många tror att visan "Mors lilla Olle" är en
sagofigur som Alice Tegnér diktade ihop.
Så är dock inte fallet. Mors lilla Olle hette i
verkligheten John H. Eriksson och var född i
Särna socken i Dalarna år 1849. Förädrarna
hette Mära och Erik Jansson.

Allt inträffade en sommardag, när Johns mor
var ute i skogen för att plocka blåbär. Det var
på den tiden inget söndagsnöje. Nej det var
man tvungen till för att klara sitt livsuppehälle.
Allt skulle sparas för att klara den långa
och hårda vintern.

Med sig i skogen hade hon John och hans ett år
äldre syster. John var ett och ett halvt år. De två
syskonen lekte i en skogsglänta när plötsligt en
björnhona kom fram med sina två ungar. John
började genast att mata de små, - som han trodde
- hundvalpar, med blåbär. När mamma björn ville
ha slog han henne på nosen och sade:
-Inte du, bara de små. Storasyster började skrika
och mamma Märta kom rusande, när hon skrek till
lämnade björnarna i sakta mak området. Allt detta
kunde man läsa i "Tidning för Falu län och stad"
den 2 juli 1851.

Detta föranledde den kända skalden Wilhelm von
Braun att skriva en visa med namnet "Stark i sin
oskuld". Den hade tolv verser första versen löd:

Liten pilt i fjällskog gick
rosig kind och änglablick
munnen röd som tuvans bär
Kors vad jag är ensam här.

I visan "Stark i sin oskuld" fann Alice Tegnér
inspiration till sin version av "Mors lilla Olle".

Hur gick det sen? Jo, John H. Eriksson vandrade
den långa vägen till Oslo varifrån han avreste till
Amerika den 29 mars 1868. Där träffade han så
småningom Elia?/ Ewas frågetecken/ Simonsson,
som också kom från Dalarna. De gifte sig och
fick åtta barn, fem pojkar och tre flickor.

Dessa faktaord är hämtade ur TV-serien:
Drömmen om Amerika.

Olle Alvesved


Men jag har ju W von B:s bok där "Stark i sin oskuld"
finns med och där står det: Denna rörande, berättelse
har enligt en norsk tidning, verkligen inträffat med ett
litet barn från Särna socken, den 25 september 1850,
vid vilken tid barnets moder avflyttat till sin säter vid
norska gränsen, för att därstädes beta sina kreatur.

Stark i sin oskuld

Liten pilt i fjällskog gick:
Rosig kind och änglablick,
Munnen röd som tuvans bär...
"Kors! hvad jag är ensam här!" - tänkte gosssen.

Och han stultade så späd
Mellan höga, mörka träd:
Moder hans i sätern var -
"Här är jag min egen karl" - tänkte gossen.

Svarta djur nu kommo två,
Lufsandes, dit han sågs gå:
Stora, grymma, lurfviga -
"Jag fick sällskap, det var bra!" - tänkte gossen.

"Men vad är det för slags djur?
Den där stora tycks mig sur...
Om jag kunde fråga mor! -
Men det måste vara kor" - tänkte gossen.

Och han gick dem glad emot,
Såg ej ögats mörka hot,
Såg ej hur de grina till -
"Jag med dem nu leka vill" - tänkte gossen.

Och emot den skarpa tand
Sträckte pilten liten hand:
Djuret lyfte då sin ram
"Kors, hvad du är snäll och tam!" - sade gossen..

Ett af djuren unge är,
Denne bjuder nu han bär
Ur sin skäppa: ungen åt -
Ser man bara, det går åt" - sade gossen.

Modern strax drog klorna in,
Ned hon tryckte ungen sin,
Lade, stilla, sig framför -
"Vänta, jag dig sällskap gör! - sade gossen.

Han på marken nu så säll
Kastar sig: mot moderns fäll
Lutar huvudet han där -
"Kors! så mjukt jag ligger här!"! - sade gossen.

Och han klappade och slog,
Och han lekte, och han drog
Uti djurets päls, så tjock -
"Du bra tålig är ändock!" - sade gossen.

Slutligen av leken trött
Somnar liten pilt, så sött.
Nalle fromt på honom såg. -
Att i mammans knä han låg - drömde gossen.

Snart han väcktes af ett skri:
Djuren flydde - allt förbi...
"Store Gud! du lefver än!"
"Mamma! du skrämt bort min vän" - klagade gossen.