Sorg är
att lämna.

Att ha vandrat mer än halva vägen hem, i
ösregn en sen eftermiddag, på
en väg utan skydd längsmed.

Det finns ingen väg tillbaka, bara
en svag vetskap om att jag

genomblöt

huttrande

i den stundande skymningen, nöds
komma hem.

Leran kletar runt mina fötter där vätan trängt undan svetten.
Ruggig kuvar jag mig för att hålla värmen; nå hem.

Stegen släpas svårt och låren bränner varje gång benen lyfts till en ny rörelse framåt.
Kläderna kliar mot huden, dryper i regnet

iskalla

tunga

blöta.

Håret strömmar vatten och min blick når inte framför förmågan att se.

Ett vet jag: Stannar jag så dör jag.