Plötsligt befinner man sig på insidan av en viss punkt i det man kallar liv,
en relativt meningslös sekund utan mer värde än vad man plötsligt ger den.

Kanske kallar man det insikt, kanske livsskräck, hjärnsläpp, köldknäpp, kaffeöverdosskapad hallucination, ångest eller någonting likt hur man förr definierat åtrå, kärlek, hat och dess like... men jag tror inte att definitionen i sig spelar någon större roll. Jag gav den definitionen sanning, autodefinierad och direkt applicerad i och genom mig själv.

På ett ögonblick befinner man sig där man är, vart det nu än är. Denna odefinierbara inre "blick" griper tag i vad som nu är en allomfattande självklarhet, och idiotin i varje steg man någonsin tagit lägger sig som en blytyngd bakom varje ögonlock.
Sedan, och detta är av vikt för helheten, accepteras också denna blick som en oåterkallelig sanning i sig själv.

Ingen ånger visar sig, inget ödestjafs eller gudsinspirerat dravel uppenbarar sig för att försöka skapa någon sorts ursäkt i en själv.

Sanningen, som den plötsligt har blivit definierad för en själv och självklart även utav en själv, överskuggar allt...

... men den förändrar ingenting.

/