fastän mina fingrar frusit till is
tankar vindlar täckta risfält nära gränsen

bor nära dessa tankar, ett vankelmod som stannar



det är invid konklusionen jag finner stenar som malts till sand
pärlor i skymningssken, vidsträckta tankar som pulserar

andetag från havet

skapar särskilda skyar mot norrskens vemod
landet är ditt



en speciell röst bar mig när jag var nyfödd
över havet, genom skyn och mot barriärreven

spelade strängar just de toner tårar älskar avskyr mest
för de rinner ner i sanden bildar pölar pärlor snäckor lämnade bon

återuppstår under en summering addition
tar allt ifrån mig

sjunger som mest



dina tankar födde min röst mina fingrar ditt bröst
jag, blott en musa

men det är jag

som är

poeten