i allt långsammare takt
hör jag hjärtat slå
och sakta kommer kylan krypande
tydligt men ändå smygande
så jag kan
om jag vill
inbilla mej att allt är som vanligt
vanligt som mellanmjölk
vanligt som måndagar
vanligt som igår
när blodet rann hett
men himlen är grön
och havet är vitt
och inget är som det ska
ingenting är längre som
det borde vara