Som ett barn med tunga ögonlock sänker sig hemmakänslan över axlarna.
Dammstrån i luftens virvlar spelar med gitarrens plockande ljudslöja.
En krypande värk bosätter sig i nackens rot mot huvudet det tyngsta.
Bara få vila. Ja, att äntligen få vila.

Den märkliga idén om att kunna mer än man kan och bara fortsätta stega.
När soffsittande tyngt medelpunkten till oförmågans gräns att stå upp.
Att inte kunna höja rösten i ett rop av triumferande rädsla av krav.
Ge mig vingar. Luft i varje andetag.

Tystnadens omfamning och tankens begynnande sprak bakom sinnet.
Genom inre valv en vandring utan karta och för många målsättningar.
En röd tråd under skaren skymtar ett hoppfullt hjärtslag av värme.
Jag kan. Jo, jag kan!