Ja, jag har mina ögon och min gestalt. Jag har tagit för mig av de nedfallna äpplen som låg i gräset, mindre än krocketbollar, bruna av frost, gröna av klorofyll.

Jag har inviterat alla jag känner till gruppterapin. Ingen lyssnar på mig. Jag fryser. Elementet är trasigt, och jag fryser i dunjackan. Den grå. Den som jag ännu inte köpt när detta utspelar sig.

Nu ser jag konfirmationsprästen! Alltid i svart prästrock och vit krage. Han ser ut som en vandrare. Han håller med, han nickar och ler; jag ser honom alldeles tydligt nu. Nu är han borta.