Där sitter han, den slitne krigaren. Med tårarna rinnande nerför de kinder som för länge sedan slutat rodna.

Plötsligt slogs han till marken, av sin egen insikt. Allt var förlorat. dags att ge upp.
För inget tycktes spela roll, längre. För de som styr, eller styrs. <<<<<
Visst blänker det, här och där, på det sjunkande skeppet. men under ytan, rostar allt.

Tlll och med humorn var förändrad. Spott och spe, användes förr för att bekämpa, inte som för att slå.

Hans tro på kärleken och förståndet var dock inte död. men under hans livstid fann ej längre något hopp.

Inte bitter, men trött. Bitterhetens anklagelser var bara dårarnas sätt att skjuta på dem som fortfarande protesterade. Sa emot, inte ville spela spelet.

Inte ens på cafeerna står han ut. Förr var det spännande lyssna på människorna. Numer satt de där som robotar. sa det ingen förstod men som måste sägas. Och följde noga varje nyans inom ramarna på sin skärm.

Så självvald ensamhet, till tidens slut.
dess ände

som redan kommit

blev hans val