Nu ville jag att klockorna skulle
ringa oss ut så att vi kunde
påta något litet
i jorden i värmen. 

Du med din hörapparat,
din finska brytning. Dina
fingrar smala, jag trodde
de kunde gå av
när som helst. Hyvää päivää. 

”Du äter ju som en kyckling –
sitta så där och picka i dig…
man får ju skämmas.” Ja,
det var väl just det – skam,
utan att veta för vad. 

Du var nog den gråaste
ändå minns jag dig bättre
än de flesta andra. Hyvää Joulua. 

Jag hörde aldrig vad du sa
alltid handen för munnen.
Striphårig, flottigt och glest
mellan tänderna.
Alltid vald sist oavsett,
vad det än gällde.
Skolgårdens kannibalism. 

Kanske är du arkeolog nu?
Gräver upp gammalt glömt
med dina smala fingrar
och avstängd hörapparat.