Än råder stunder, då tankarna vandrar, till Härlanda kärr.
På stigar som trampats där åarna kryper, bland kåda som dryper
ur vidöppna ärr.
Jag minns dina händer, som slipats av skapandets tungor,
giftiga lungor, som fängslats i ångor från växter och mull.
Glödande blomster, som dött för vår skull.

Njutningen andas ett skimrande dis,
med sotiga skuggor, på smältande is
som darrar på rösten, minner om hösten, men doftar på blomstrande vis.


Än råder timmar, då tankarna flyr över frostbitna slätter.
Längs gator där lustfyllda människor gått, för att uppfylla nåt,
som präglats av sömnlösa nätter.
Jag minns hur du lärde mig spela i olika mönster,
med vidöppna fönster, och dörren på glänt för att sjungas omkull.
Djupblå nyanser, som fötts för vår skull.


Jag glömmer att tiden är bräcklig och dagarna få,
men minnet som bär på det rykande grå,
som lärde mig fela, lät mig få spela, de innersta blå,

ska evigt bestå, och födas i vårvaken mylla,
blomma och dö för att åter uppfylla,
lungor och blod med ett skimrande dis,
som rinner och smälter, på älskandes vis,

och talar om tiden som börjar idag.

Och ur allt du vet,
föds ny verklighet,

ett skälvande nytt andetag.