Bilen rullar sakta över grusvägen. Det knastrar i stålkroppen och de små gungningarna sätter mitt blod i rörelse. Ängar breder ut sig på min högersida och solen sänker sig i horisonten. Himlen är inte bara fantastisk, den är edens spegelbild. På min vänstra sida breder milsvid skog ut sig. Uråldrig istidsskog, med lodjur, vitmossa, glömda torp och gömda tjärnar.

Bakom nästa krök, väntar det på mig. Tålmodigt, lugnt och sådär beslöjat av den där mjuka sortens ärlighet. Den stora vita grinden, som behöver målas om, faller upp i en nästan musikalisk rörelse, en välkomnande inbjudan.
Vi har väntat på dig.

Det har väntat på mig en hel vinter nu. Det lilla röda huset som vilar på randen mellan skogen och paradisets ängder. Fönsterglaset skallrar dovt när den senapsgula dörren det sitter i öppnas. Innanför vaknar en liten hall, som inte alls är något speciellt. Strävt trägolv och trasmattor, stänktapet och en jäkla massa träskor. Den stela väskan faller till golvet tillsammans med andan jag precis släppte ut i lugnet. I tomrummet hör jag tystnaden.


Med skorna på går jag in i det lilla köket. Jag måste stryka handen över alla ytor. Hälsa på dem, tala om att jag har saknat dem. Väcka dem till liv igen efter vinteridet. De låga köksbänkarna är mjukare än den kalla vedspisen. Kökssoffan är någon sorts blandning mellan mjuk och hård. Några sekunder får den bära mig innan jag viskar att jag strax är tillbaka. Matsalen hälsar alltid på mig med en stoisk värdighet. Jag ler i hemlighet. Rummet där kakelugnen bor gör leendet synligt. Allt det mjuka och varma gömmer sig i de milda väggarna, mellan böckernas pärmar och i knastrandet som alldeles strax kommer att börja bakom mässingsluckorna. Telefonjacket i hörnan, som är det enda eluttag som bjuds, klickar till när sladden ansluts. Cirkeln är fullbordad och jag tar väskan jag lämnade på hall-golvet i handen igen och låter den följa med mig upp för den mörka trappan som för en ivrig diskusion med mig hela vägen upp till övervåningen.

Den breda sängen tar emot väskan utan att gnälla det minsta. Bilderna på väggarna har samma motiv som det som visar sig utanför sovrumsfönstret, lite senare på året - mellan ramarna har alla blommor slagit ut.

Ritualerna är avklarade, nu har jag landat och inuti är jag en annan människa. Eller precis densamma, men rensad, renad och hel. När veden är uppburen och brasorna sprakar, teet är kokat och osten ligger på smörgåsarna, sjunker jag ner i soffan. Utanför mig har solen passerat horisonten och stjärnorna lyser upp himlavalvet. Innan jag går och lägger mig skall jag gå ut och försvinna bort bland dem och sagorna de berättar. Just nu skall jag sitta här med filten runt fötterna och se hur lågorna dansar i ugnen, lyssna på ljuden som stillsamt letar sig ut i det lilla rummet.

Det här är inte bara en plats. Det är inte bara ett hus. Det har en själ som är djupt sammanbunden med min. Bland sträva trägolv, vedspisar, jordkällare, utedass och naken ärlighet, bor en del av mig som alltid stannar kvar när jag återvänder till min vardag. Bara när jag lever i tystnaden på just den här platsen, är sagorna inte sagor längre. Mellan istidsskogar och paradisängder, i dimman där tranorna faller, har jag landat och är hel.