Jag läser Ragnar Thoursie (minnen från förra hösten)Jag satt på en bänk ovanför Riddarfjärden, läste, såg upp och funderade ibland, skrev några ord på baksidan av ett lånekvitto från biblioteket daterat 2012-09-10 och avseende Ragnar Thoursies 'Sånger från äldreomsorgen' och 'Den nya människan', samt Appolonius Rhodius' 'Argonautika'.
Otydlig röst från högtalare långt bort Kyrklockan slår två slag Båt backar ut från Tegelbacken - … går kutryggig Det är sommarslut med smak av höst. Jag läser den unge Thoursie, jag läser den gamle. ”Vart tog Folkhemmet vägen?” frågar den gamle i en av sångerna från äldreomsorgen. En riktig fråga, om man nu inte vill fråga vem som stal Folkhemmet. Eller förskingrade. Privatiserade. Avknoppade. Må fan ta byråkrater och politiker som försöker leka affär med människors liv. Ernst Wigforss' 'Socialism i vår tid' inspirerade den unge Thoursie. Thoursie som stavade folkhemmet med F.
Att gå nedslagen
Nå, kanske räddningen ändå finns någonstans, om man citerar den yngre Thoursie:
Trädets rot kan kapas, master falla.
Olof Palme fick tag på en dikt av Thoursie och citerade några rader ur den:
… En öppen stad,
Kan man tänka sig någon av dagens topp-politiker citera en dikt? Eller ens något skönlitterärt? Hur mycket bildning finns bland dessa människor? Thoursies sista dikter, när ålderdomen och dess krämpor och saknad obevekligt smög sig på, var (enligt honom själv) i en stil som ...: ... ligger nära prosan, iakttagande, kommenterande, obekymrad om ambitioner, utan större anspråk, för det mesta med en vänlig syn på tingen. Snäll. Men allvarlig. Ja, om man orkar vara anspråkslös samt snäll men allvarlig kanske det ändå finns en framtid. För oss och för bina.
Fri vers
av
Björn Nilsson
Läst 639 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2013-01-20 17:13
|
Nästa text
Föregående Björn Nilsson |