Som barn trodde jag inte
på framtiden trots att jag konstant
alltid hela tiden mumlade bad om
sen ett sen som skulle vara
annorlunda
än nuet vad som helst
bara inte så för att jag grät
när slagen träffade

Jag växte på något sätt
fast jag kräktes och höll andan
med saxar igenom huden
och jag visste att jag aldrig
skulle kunna överleva
leva tills jag lagligt var tillåten
att fly fast dagarna gick
med nålar under naglarna

Jag slutade att andas
fast jag lever jag överlevde
och än idag vet jag egentligen inte
hur jag tror inte att jag vill
veta

Jag är lycklig
livet igår är bara minnen
som nästan inte snuddar
ens vid kanterna
ibland måste jag hålla för
öronen och blunda men jag skrattar
jag skrattar så jag nästan gråter

Och jag väntar inte på
ett sen jag njuter av vad som helst
friare än någonsin
fast ärren lyser vita på kroppen
spikarna har jag dragit ut för
länge sedan jag kräks nästan
inte någonsin

Idag minns jag dig
du som ännu inte har spretat
ut dina fingrar mot mig och jag
ska viska om kärlek
utan skärsår