vår tids synvilla:

att ständigt ha ett mål i sikte,
målet att en vacker dag bli den jag är,

som om jag levde i en gjutform
med uppgift att uppfylla dess fina konturer
fastän substansen jag har knappt räcker till
för att skapa ett tunt och bräckligt skal

när jag hela tiden är den jag är,
där jag rör mig genom tiden,
när jag lever, upplever, förändras
i någon riktning varje dag
genom små och stora erfarenheter,
i känslosvall och själsliga bakvatten
på det sätt som i nuets dag är mig möjligt
för att jag är just den jag är?

är inte det befängt?

att inte ge mig rätt till min långsamma halt
som tar mig genom hela livet, det som är mitt liv,
var kommer tvånget att bli färdig från?

Tids nog får jag se tillbaka, det lär man göra
i sin dödsstund - men inte ens då
är jag säker på att jag kommer att förstå fullt ut
vad min uppgift i livet var -
utom att älska min stund på jorden
inte bara en,
inte bara de lyckliga, utan varje stund,
att leva mig genom min okända tid, min okända väg
den jag bara kan se som avtryck av redan trampade steg

i den stora planen är det tryggt att leva så
- just det, planlöst! - harmoniskt, plastiskt,
som i ett flow, ett som ges från en Högre Ort
ett livslångt means whereby till vägens mål



2013-01-27  00:18

-