Ovan mitt huvud,
skymtar ett mörkt moln.
Det är min förbannelse.
Denna eviga förbannelse, ständigt påfrestande, lidande, lurande, listige, förbannelsen.
Ta bort den.
Likt cancer växer den i min själ, sprider sig med sina svarta trådar klättrandes genom märg och ben, upp mot mitt hjärta, in i hjärtat, ut ur hjärtat, upp längs ryggraden, in i bakhuvudet, och in i min hjärna, mitt psyke.
Förstört.
Nej, inte än.
Men snart.
Långsamt, genomborrande, förbannelse.
Skjut mig, snälla,
skjut mig långsamt,
så jag hinner känna,
att jag dör.