Försöker skylla på alkoholen
Försöker trösta med,
att de aldrig kommer mötas igen
Inte än
i alla fall.
Gick på stigen
stigen jag visste var fel
redan från
början.
Gick där
i hopp om
att den skulle förändras
på vägen.
Det gjorde den inte.
Men ej heller vart den värre,
så vad grämer jag mig för?
Det vart ej heller bättre.
Kanske, just därför.

Jag kom till ett vägskäl,
trots det,
så valde jag,
att fortsätta,
samma väg,
jag påbörjat.
Varför?
Inget skall mig stå i vägen,
det var min tur,
att få synas,
min tur,
att få som jag ville,
och inte ville.
Men trots det,
stigen tog slut.
Alla vägar har sitt slut.
Stoppade undan de snoriga, sårade, dränkta, alkoholiserade och
överarbetade hjärncellerna i en liten låda.
Låste lådan, för stunden.

Vägen ledde hit,
jag lade mig ner,
för att självdö.
Jag lyckades, nästan.

Vaknade upp,
såg på gårdagens bombnedslagsliknande, torktumlade, alkoholutpumpande, före detta, intagande, bravad, och nu
Detta.
Det känns bättre.
Det är bra, det är bra när det är bra, för då mår man, som sagt, bra.