Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Aldrig mer jag sörjer tid som var. Men smeker det som är och dricker saven. Evigheten vänder sig i graven. Jag lever de sekunder jag har kvar.


Dödlig





Jag såg på döden.
Som ett barn betraktar snö.
Med speglat ljus
i irisringen.




Fri vers (Fri form) av Gärdsmyg
Läst 377 gånger och applåderad av 14 personer
Publicerad 2013-01-29 22:45



Bookmark and Share


  Engel
Vilken kraft det finns i denna stora lilla dikt!
2017-02-07

  Burn
Först av allt håller jag med Melona: de två första raderna är geniala. De slog rakt emot mig, som en kraftig stöt i bröstkorgen. Tvärstopp. Man fastnar verkligen där! Det går inte att gå förbi såna rader utan att vara oberörd.

Så jag börjar fundera. Och tittar upp mot ingressen igen. Försöker sedan minnas hur jag som barn betraktade snö (för det mesta ville jag äta snön, men jag tror inte det är det du ute efter..:)). Men att betraka som barn är jag inte så långt ifrån så det kan jag relatera till det där speciella seendet, den vidöppna hållningen och raka riktningen. Så jag tänker lite som så, att det är som ett framskjutande med väldig kraft av ett "Jag ska leva nu helt och fullt ut". Som att du ska gå för liv, göra liv, leva liv så så mycket här och nu att döden kommer att ingå i ett seende som präglas så starkt att liv att den inte på något sätt kan minska levandets glädje och kraft. Nästan som att döden blir något intressant, något att nyfiket studera. Som att livet är i centrum, att leva är i mitten, och att döden är i utkanten av det; döden ses på, betraktas, som en del i levandet. Livet är först. Att vara levande är först. Döden är, som allt annat, något som ingår i det, en del av att vara dödlig, av att vara människa.

"Jag lever de sekunder jag har kvar." De gillar jag oerhört mycket! Ställer man det mot de två första raderna så är snökylan underbart kall och döden gnistrande vacker. Det blir att gå levande in i döden. Det blir att leva ändå in i döden. Det blir att stå för Liv, att leva Liv, att vara Liv.

Tänker sen på det speglade ljuset och tanken löper mot det samspel som vi utgörs av; samspelet mellan en själv och allt omkring en. Hur vi tar in det vi betraktar, hur vi införlivar både det vi ser på och hur vi ser på det. Ser man på snö som ett barn så tar man in, tänker jag, snön som något oerhört vackert, och då införlivar man snön, snöupplevelsen och den vackerhet man upplever i sig själv. Då breddas man, då fylls man, då blir man större än man var innan.

En annan tanke jag får om det speglade ljuset i ögat är att det kan ses som den kärlek som barnet ser på snön med; att det ljus som kom in i ögat är samma led, samma väg, som kärlek, leklusta och nyfikenhet följer i motsatt riktning. Att ta in något man tycker om, något man tycker är vackert, och att sedan betrakta det med kärlek kan man säga utgör ett dubbelfiligt spår av positivt möte mellan en själv och det andra där saker transporteras i båda riktningarna.

Ställer också de två första raderna i ingressen mot de två första raderna i dikten, och då får jag en otroligt stark känsla av, att här är det bara en sak som gäller och att det finns ingen jävla tvekan om det. Det är liv som gäller. För oss här, på denna planet, i detta liv, så finns oerhört många val och förhållandesätt att ta ställning till. Vi är dödliga, vi har begränsat med tid. Så vad gör vi? Att vara dödlig får en att skärpa till valen och tvingar en, i bästa fall, att måsta fundera lite extra över sitt liv. Hur ska man förhålla sig till det? Vad värderar man? Vad vill man? Vart är man på väg? Vad gör man?

Att vara dödlig och att ha döden som ändstation spetsar till hela livet. Det positiva med det är att man kan välja att söka sig mot liv på ett sätt som man kanske inte skulle ha gjort om man hade haft obegränsat med tid. Det kan bli så att man värderar liv så högt att man väljer att leva med det i centrum. Och det är ju det minsta man kan säga att du har gjort under ett bra tag; det strålar ut av livssökande åt alla riktningar för dig. Det är verkligen för dig som du skriver här, och det blir effektfullt framställt när det ställs mot just döden. Det är en kontrast, ett möte, som inget annat kan jämföras med. Som att se dig stå precis framför döden - strålande av liv.




2013-02-03

    Melona
De två första raderna är rent utav geniala!

Smakfullt och som en vit käftsmäll.
Det är vackert, men sorgligt hårt.
2013-01-30
  > Nästa text
< Föregående

Gärdsmyg
Gärdsmyg

Mina favoriter
Sorgefågel - Senryu