När dagens Dies Irae stannar av
och övergår i kvällens Lacrimosa
så går jag lugnt min Via Dolorosa
fram till ett möte vid en saknads grav.

Där väntar någon som var med och gav
sin del till detta liv och grandiosa
förbund av öden och som kunde låsa
sig till den kedja jag är del utav.

Trots frånvaron, en ständig referens.
En far i all sin icke-existens
jag aldrig mött, men som ändå tycks svara:

"Vi väljer inte hur vi hamnar här,
men måste ändå växa som vi är.
I övrigt är allting som det ska vara."