Det brukar sägas att det inte är den yttre skönheten,
utan den inre skönheten som räknas.
Inget kunde vara mindre sant än det påståendet.
Om det vore så, varför skulle då blommorna anstränga
sig så mycket för att vinna binas uppmärksamhet?
Och varför skulle regndropparna förvandlas till en
regnbåge när de träffar solen?
Därför att naturen längtar efter skönhet. Och den
nöjer sig inte förrän den kan lovsjungas.
Den yttre skönheten är den synliga sidan av den inre
skönheten. Och den framträder i det ljus som utgår från
var och ens ögon. Det spelar ingen roll om personen är
illa klädd, om hon eller han inte rättar sig efter normerna
för vad som anses vara elegant eller ens bryr sig om att
göra intryck på sin omgivning.
Ögonen är själens spegel
och reflekterar allt som verkar dolt.
Men förutom ögonens förmåga att stråla har de även
en annan egenskap: de är en spegel också åt andra hållet,
de reflekterar den som beundrar. Så om betraktarens
själ är mörk kommer han alltid att se sin egen fulhet. För
som alla speglar skickar ögonen tillbaka reflexen från
vårt eget ansikte.
Skönheten finns i allt som har blivit skapat. Men faran
är att vi, i egenskap av människor som ofta har avlägsnat
oss från Den gudomliga energin, låter oss påverkas av
andras åsikter.
Vi förnekar vår egen skönhet därför att de andra inte
kan, eller inte vill, se den.
I stället för att acceptera den vi är, försöker vi imitera
det vi ser omkring oss.
Vi försöker vara som den om vilken alla säger: "Så
vacker!" Efter hand börjar vår själ vissna, vår vilja krym-
per och hela den potential vi hade att försköna upphör
att finnas.
Manuskriptet från Accra, Paulo Coelho
www.PauloCoelho.se