de räckte inte

orden

som döda föll de

frusen håller marken allt som sover,

fäll dig sorgemantel

det var så mycket som ville lämna en mun

men orden, orden gjorde henne 

stum

Hon har fogat sig nu, som

kitt emot tegel ofta gör

dröjer litet i sitt anförande

hämtar andan

säger sedan utan försåt

sitt första riktiga

förlåt.