vuxit ihop med soffan
dess fibrer
sträckt sig mot
vävt sig in
bland hudceller runda

sticker och sliter
och faller allt djupare ner
kraftlös lekamen
ser världen
från plyschens beiga
klippavsats
halvsittande

utsikt över rummets
landskap tryggt
dukens färger
blir mina blomster
blå gardiner mitt hav

för jag är ett
med stoppningen
vuxit fast

orden sjunker in
ner ner ner